Garden Tales
4 augusti, 2019

En konversation mellan Christian Andersson och Anna Kleberg Tham om Christian Anderssons verk Ombre, Rift 2019

Anna Kleberg Tham: VR är hett men du väljer att inte använda tekniken, eller gör du det?

Christian Andersson: Jag antar att jag använder mig av bilden av av Virtual Reality, mer än tekniken i sig. För mig har VR alltid haft ett performativt drag över sig, och detta intresserar mig. Ta tex när vi på en utställning betraktar någon som använder VR, inneslutna i ett headset, för ögonblicket avskilda från oss. Att se på något sådant och försöka föreställa sig var den personen i sinnet för tillfället befinner sig, samtidigt som vi ser denna människas kropp och reaktioner på en upplevelse utanför vår perceptiva horisont, det fascinerar mig. Jag tänker på avståndet och förvirringen det skapar att vistas i samma rum som en människa som närmast omedelbart blir omedveten om att hen är betraktad. Hens uppmärksamhet riktad mot en annan (virtuell) verklighet placerar faktiskt personen på en annan plats och detta orsakar enligt mig en slags gravitationsvågor ut i rummet. Jag smittas, upplever en annan slags verklighet, genom att betrakta någon som just då har fokus på ett scenario utom räckhåll för alla som befinner sig utanför denna personliga, temporära tripp.

AKT: Tänker också helt spontant på hur någon som är påtänd beter sig eller en person i djup intimitet med sin telefon, den berömda skärmbubblan…… Superintressant som du säger angående att uppleva en annan verklighet och ett annat medvetande. Här har vi ju ett möte med en över 100 år gammal klassisk erkänd skulptur och ett samtida verk som för tankarna till VR. Det uppstår ett svindlande möte mellan dåtid, nutid och framtid. Vad händer med vårt medvetande i det mötet och hur hade Rodin svarat på den frågan tror du?

CA: Ja, förlängningen av mitt resonemang kring att i ‘andra hand’ drabbas av en virtuell verklighet ledde mig till tankarna att placera ett VR headset på en skulptur och därigenom tänja gränserna ytterligare kring hur långt vår upplevelse kring denna andra verklighet kan sträckas. Vilken virtuell verklighet föreställer vi oss att skulpturen utsätts för, och kan vi ens tänka oss att ett objekt kan ha en subjektiv upplevelse? Dessa frågeställningar är som bekant närvarande i den allmänna diskussionen kring vart Artificiell Intelligens är på väg, och då detta ämne intresserar mig är det möjligt att mitt verk formats av tankar kring ‘det svåra problemet’ (The hard problem of consciousness) inom medvetandefilosofin. Frågan där är hur vi kan ha subjektiva fenomenella upplevelser om verkligheten består av materiella samband, dvs om den moderna fysiken hävdar att världen består av partiklar som styrs av mekaniska lagar, hur kan vi då förklara ett själsligt medvetande? Med tanke på skulpturens namn (L’Ombre / Skuggan) kan jag inte låta bli att tänka på om Rodin var inspirerad av Platon, som i sin grott-analogi liknade våra upplevelser vid skuggor på en vägg, dvs till sitt ursprung skilda från verkligheten. I sådant fall modellerade han faktisk en upplevelse när han skulpterade gestalten. Detta vore självklart intressant, då det öppnar för möjligheten till en existens utanför det vi ser: en figur som kastar och samtidigt upplever sin skugga. Var befinner sig i sådant fall denna andra figur?

I mitt verk på Thielska spinner jag vidare på denna fantasi och vänder så att säga ut och in på betraktandet, och i viss mån även betraktaren. Ett objekt som är fixerat just som objekt har nu en potentiell möjlighet att bli ett subjekt och när vi möter den ‘blick’ som skulpturen riktar mot oss så speglas vårt betraktande tillbaka mot oss. Vi ser nu vad vad skulpturen ‘ser’, och alltid ‘har sett’ utifrån en position för alltid materiellt fixerad, gjuten i brons. Nu öppnar vår blick dörren till en rörelse i själva skulpturen, en live feed som speglar vår verklighet sedd ur ett objekts perspektiv.

Begränsningen för hur långt vi vill resonera kring dessa lager av verkligheter sätts självfallet av vår fantasi och vi bestämmer själva hur långt in i denna labyrint vi vill leda oss. Rodin kan vi dessvärre inte fråga om vad han skulle tycka om dessa lager av tid och rum som eventuellt uppstår i mötet mellan hans skulptur och min, men tanken på hans tankar om det som nu händer är kittlande nog för mig.

AKT: Med risk för att ta för stora grepp här men tar fasta på labyrinten. Livet är ju inte linjärt det är en labyrint som kan vara lätt att gå vilse i eller som vi kanske borde våga gå mer vilse i. Men även en labyrint i form av de spår vi lämnar efter oss i våra livshistorier. Rodins skulptur är märkt av livet, en plågad, deformerad figur med platt nacke och klumpar till händer, en skugga eller ett spöke som tittar ner på betraktaren. Hjälper det oss på något sätt att sätta oss in i verket? Tänker också på det här med avsaknad av start och slutpunkt, som en möbiusfigur, en evig loop. Det är ju också ett sorts virtuellt skifte eller är jag ute och cyklar? Tänker på det fantastiska du sagt: ”the future memory of the viewer”, det är så fruktansvärt bra.

CA: Jag tror att det i viss mån oformliga, odefinierade i Skuggan är en nyckel, något som vi som betraktare, i förändring, stundtals odefinierade, kan förlora oss i. Om Rodin i sina tidigare år var en klassisk skulptör, formad av salongskonstens objektifiering, så händer något i hans senare skede i livet. Skulpturernas form verkar då ta över motiven och rendera dem till något långt mer trancendent. Hans stamcell blev under dryga tjugo år Helvetesporten, ett gestaltningsuppdrag som aldrig realiserades, men som Rodin ständigt använde som en ursoppa, ur vilken han manade ett antal av sina mest kända verk. Denna samplande attityd är inte bara modern för sin tid, den har också enligt mig en faktisk funktion, den att behålla skissens omedelbara energi gentemot en rigid produktionsapparat. Det är som om att han låter en första tanke leva kvar, fri från att överarbetas. Jag tror att det är denna direkta energi vi kan känna inför de verk som egentligen var menade som en mindre del i en större helhet. Kanske var han en mästare på att lura sig själv att Helvetesporten faktiskt skulle bli av, och detta blev hans fungerande metod. I viss mån känner jag att det är just därför jag så att säga har rätten att applicera min skulptur Ombre, Rift på Skuggan, då attityden i Rodins tillvägagångssätt var ett slags pågående redigerande i sig. Skuggan är så att säga fortfarande under förhandling. Högra armens oformliga stump lät han till exempel den tjeckiska skulptören Josef Maratka skulptera om till en hand 1904, tjugofyra år efter det att skulpturen första gången färdigställdes. Det innebär till exempel att Skuggan i Thielska galleriets trädgård är en annan än den skulptur som står i trädgården till Musée Rodin i Paris. Här uppstår en slags multipla identiteter, flytande i tid och rum; Kanske är den högerhänta L’Ombre (gjuten 1946) på Musée Rodin gestalten som kastar Skuggan (1880) i Thielska galleriets trädgård 2019.

AKT: Dina verk är ofta mångbottnade, har flera lager och är möjliga att betrakta och läsa av på olika sätt. Min upplevelse är att den konceptuella idén är viktig för dig och att du på många sätt utgår ifrån den. Samtidigt finns det en lekfullhet i dina verk, vilket även gäller Ombre, Rift, det skulle vara väldigt intressant om du vill berätta något om det?

CA: Mina verk börjar oftast som ett infall, som att jag ser något skymta i ögonvrån. Detta något försöker jag sedan tyda, delvis genom att jämföra och kombinera det med andra glimtar jag haft, delvis genom att koncentrerat försöka fokusera på detta något som nu hittat sin väg in i mina tankebanor. Det är en ganska svår process att förklara, då den är intuitiv och väldigt fokuserad på samma gång, lite som att befinna sig inuti en spegelkula vrängd ut och in, där fasetter då och då blänker till. Dessa försöker jag skönja och koda och till slut bildar dessa fragmenterade blänk en repeterad signal jag sakta lär mig tyda. Det är först efter detta som ett slags koncept växer fram, när jag kan börja se mitt infall utifrån, vilka erfarenheter, tankar och referenser det uppstått ur. Sedan brukar formen falla på plats av sig själv, jag har så att säga lämnat plats för något som bara passar just där. När själva konstverket sedan växer fram är den största utmaningen att i uttrycket behålla den lätthet och lust jag upplevde vid mitt första infall. Jag tror att ekot av denna första råa, mångfasetterade kreativitet är nyckeln till att få ett verk att kommunicera, att få betraktaren att känna igen något de aldrig sett. I Ombre, Rift hoppas jag att en sådan känsla kan uppstå, att det ter sig fullkomligt naturligt att se Skuggan iklädd ett headset, att skulpturen i viss mån bara väntat på att få bära dem och nu har den tiden kommit. Kanske kan då känslan av en annan slags verklighet växa fram, en där skulpturer upplever något som vi bara kan fantisera om.